2012

Halvvägs

I somras satt jag vid köksbordet hemma hos mamma och grinade av oro och obeslutsamhet över vad jag skulle göra med “allt”. Skulle jag flytta isär från min sambo; tanken på att behöva bo i nån skruttig studentkorridor och inte klara studierna pga sömn störd av partyglada 19-åringar var i sig anledning att lipa; skulle jag avbryta studierna och gå tillbaka till jobbet om jag inte hade råd att fortsätta; kunde jag få doktorandtjänst. Osv. Jobb, ekonomi, kärlek och boendesituation stod alla på spel, behövdes ta itu med. 2011 var verkligen året av big ass life decisions.

Hon påminde mig om det häromdagen när vi pratade i telefon. Hur allting låg framför mig då och jag hade tyckt att det kändes smått omöjligt att orka allting samtidigt men nu har jag genomfört allt. En fot framför den andra bara.

Återstår dock att avsluta den här terminen & gamla jobbet för att känna att, eh, framtiden kan börja. Att jag mest famlar omkring och försöka hitta fotfäste under tiden är kanske ok i ljuset av allt.

“Snäll kille” -> “stark kvinna”?

Finns det en kvinnlig motsvarighet till “Nice Guy”-figuren? En nice guy är en kille som gnäller över att “tjejer” bara gillar “bad boys” istället för honom själv, och kan säga saker som “tydligen måste man ju vara ett rövhål mot tjejer”. Själv tycker han att han är en fin snäll kille.

Men “snälla” killen så som han framstått som koncept är ofta passiv-aggressiv, possessive, och blir vän med tjejer under falska förespeglingar (dvs att han skulle vara intresserad av att vara vän, egentligen vill han ligga). Men han är för feg för att bjuda ut henne eller visa vad han vill.

Kärnan tycker jag kanske är åsikten att man genom att inte vara som en annan typ av person, på något vis “förtjänat” att få sina känslor besvarade. Är det något som kanske även kvinnor ägnar sig åt?

Jag har ibland haft tankar som jag kan känna igen som nån slags niceguy-tanke. För mig har det handlat om nån variant på att “killar bara kärar ner sig i tramsiga våp”, det kände jag ibland i tonåren. Och, jag är och har alltid varit lång och har därför inte de fysiska förutsättningarna för att vara en vän liten sparv som män vill beskydda. I tonåren tyckte jag att de killar jag crushade på ofta verkade föredra såna. Som spelade på sin hjälplöshet och flickighet och skrattade inställsamt åt deras skämt. Så tänkte jag. Sen träffade jag en kille som var grym och kär i mig för den jag var och vi hade jättekul ihop, och det hör nog till historien också eftersom jag tror att det hjälper mot att måla upp bilder för sig själv hur “män är” och hur åtråvärd man är att också ha goda erfarenheter. Vilket kanske är ett av de viktigaste problemen för “nice guys” i länken ovan; de har bara idealbilder, inga goda erfarenheter.

Men även efter gymnasiet har jag i mitt inre kunnat ondgöra mig över att killar blir kära i tjejer som är elaka mot dem, som är korkade, som är omogna, som tramsar och flamsar, som beter sig som flickvänsstereotypen i LoveFilm-reklamen eller spelar nåt slags psyk-spel. Sånt som jag tycker att jag inte gör och att jag ju därför är överlägsen dessa kvinnor och varje vettig man (särskilt de jag vill ha) borde inse detta. Alltså, tanken eller känslan är inte så utstuderat formulerad men om jag ska bena upp den, är det nog ungefär det den handlat om.

“Nice” värre va? Starkt av mig!

Om man skärper sig så inser man ju att tycke inte uppstår efter någon formel eller checklista, för det första. För det andra att människor är sina egna individer och är inte skyldiga dig någonting. För det tredje, se inte ner på tjejer som inte är som du bara för att de inte är som du. Det låter ju helt uppenbart men fuck, när man träffar någon som vid 26 års ålder beter sig ungefär som en själv när man var 16 är det svårt att inte känna sig lite von oben. Att känna igen “sig själv fast yngre” i någon är en så bedräglig känsla för man tror lätt att man vet mer om den personen än man gör.

För det fjärde. So what om killen blir kär i vad som verkligen är elaka tjejer. Han får väl bli det då. Här kickar ju annars den grejen in att jag tycker folk (alla!) bör vara snälla mot sig själva och fatta att de förtjänar att behandlas med respekt. Men ett ev. sådant stöd till någon görs nog bäst utan eget intresse i personens kärleksliv, så att säga.

Det kan vara frustrerande med obesvarade känslor, så klart, men det är orimligt och icke-konstruktivt att på något sätt rikta frustrationen mot objektet för känslorna. Inte minst för att det är just objektifierande. Det som frustreras är de egna känslorna och därför är det helt ens egna att hantera, och säger faktiskt ingenting alls om den man hade känslor för. I stort får man bara acceptera folk som de är. Att tro att någon ska förändras och bli sur om den inte gör det är en lite dehumaniserande syn på den andre. Det leder inte till något gott.